Under dagens lunch landade jag och kollegorna i två omåttligt populära samtalsämnen som aldrig upphör att engagera:  

1. Våra föräldrar som aldrig på allvar kommer fatta hur man ska använda en iPhone

2. Framtiden

Detta ledde oss såklart in på vår egen framtid: Kommer vi kunna njuta av en tillvaro där vi som digitala pionjärer har ett kunskapsmässigt försprång?  En era där teknikens barnsjukdomar är förbi och den digitala världen är intuitiv och självklar? Eller kommer vi mötas av ett helt nytt paradigmskifte som vi reliker från den digitala eran måste kämpa för att förstå och hänga med på? Vi hoppas såklart på det förstnämnda scenariot. Nu håller vi tummarna för en tillvaro där vi kan kopiera allt vi gillar och klistra in det EXAKT där vi vill ha det!

Augurs heta tips: håll koll på hur barnen uppfattar ditt varumärke, företag eller produkt!

I varje familj känner föräldrarna igen sig: barnen påverkar väldigt många beslut, stora som små. Många väljer bostadsområde med tanke på barnen, andra köper bil eller sommarställe med tanke på barnen, och en del väljer arbetsform för att kunna finnas till hands för barnen.

På samma sätt tänker många på barnen när det gäller valet av TV, dator, telefonleverantör och vilken slags soffa man köper. Barnen har alltså en mycket stor indirekt påverkan på familjens konsumetionsbeslut. Dessutom har de en stor direkt påverkan genom sin köpkraft – veckopeng eller studiebidrag.

Men få studier fångar upp barnens perspektiv, eller den påverkan barn har på sina föräldrar när det är dags att köpa bil, TV eller andra kapitalvaror. För att inte tala om i mataffären, eller när man ska bestämma resmål för sommaren.

Det tänker vi ändra på!

Budskapet på dagens kundseminarium var tydligt. Fortsättning följer!

Augur proudly presents Gunilla Wulkan, Augur, som fick utmärkelsen ”Årets Marknadsundersökare 2012” på Marknadsundersökningens dag.

För hennes utomordentliga kompetens som moderator och kvalitativ analytiker. För hennes förmåga att förstå kundens affärsfrågor och utmaningar och leverera – inom utsatta tidsramar – värdefulla insikter och resultat att ”ta action på”.

Juryn bestod av Anna Broback, SMIF, Anders Haraldsson, ESOMAR samt Henrik Hall och Kerstin Ahne från föreningen Marknadsundersökningens Dag.

”Det är verkligen roligt och hedrande att uppmärksammas på det här sättet. På Augur har vi sedan starten för 19 år sedan haft som ambition att våra kunder ska få affärsmässiga insikter och inspiration att vidareutvecklas. Det känns härligt att få ett kvitto på att Augurs sätt att arbeta uppskattas!” säger Gunilla.

En kompis skrev nyligen på Facebook att hennes Tamagotchi, efter nästan 15 års vänskap, hade dött. Den hade svultit ihjäl efter att hon glömt att mata den. Tamagotchin blev oerhört populär i slutet av 90-talet, en hel generation unga lärde sig att uppfostra ett digitalt husdjur och att vårda detta med hjälp av digital mat och kärlek. Tillbaka får man uppskattning av en vän som växer och frodas inom ramarna för en behändig plastdosa.

Efter att helt kort ha begrundat huruvida frånfället av en plastkamrat berättigar någon form av sorg, så inser jag att vi i den digitala åldern har börjat ”Tamagotchifiera” våra liv. Nu är det istället sociala medier som agerar digitalt husdjur: på Facebook sprider vi alltifrån statusuppdateringar och meddelanden till olika digitala maträtter och drinkar till våra vänner, en högst logisk förlängning av Tamagotchitänket på denna nya, uppkopplade arena. Jag matar dig, du ger mig uppskattning – allt inom ramarna för en behändig smartphone.

Fler digitala munnar att mätta, mer digital uppskattning att hämta. När den lilla Tamagotchin efter 15 år somnade in för sista gången var det den månghövdade, uppkopplade organismen Facebook som användes för att publicera dödsrunan. Omkring 30 personer – inklusive undertecknad – uttryckte sina kondoleanser via kommentarsfältet. Och min kompis fick den uppskattning hon behövde för att kunna gå vidare utan sin Tamagotchi.

Vi pratade om vikten av att skilja på attityder och beteenden när man vill förstå sin målgrupp. För att få veta vad människor faktiskt gör snarare än hur de vill framställa sig själva, måste man ta sig nära inpå deras vardag. Bortom fokusgrupper finns det en mängd sätt att hitta insikter som är sprungna direkt ur verkligheten. Etnografi har förstås länge varit ett buzzword bland kvalitativa reseachers; men idag innefattar en verklighetsnära approach många fler möjligheter än att följa efter och observera det som sker i vardagen. Inte minst kan vi få en inblick i vardagens scenerier genom att låta människor själva dokumentera sina liv.

Om du missade det här seminariet besöker vi gärna din verklighet och berättar mer.

Internet växer exponentiellt och produktion, konsumtion, marknader, sociala relationer och vanlig tråkig vardag digitaliseras i nästan samma takt. I ena änden flyttar tidigare fysiska och analoga fenomen och beteenden ut på nätet och i andra änden äter sig det digitala in i allt det där som vi än så länge säger existerar in real life. Digitaliseringen är ett ljus som brinner i bägge ändarna och i den oundvikliga framtiden kommer det fysiska och det digitala ha flätats samman på ett sätt där det ena är otänkbart utan det andra.

I den fysiska verkligheten har vi människor tagit oss fram först till fots, sedan till häst och numera med bilar, tåg och flygplan. Färdmedel har i den fysiska världen varit vårt främsta medel för att erfara samhället runtomkring oss. Moderna kommunikationsteknologier som telegrafen, telefonen och teven har erbjudit oss fönster ut mot världen. I och med digitaliseringen har vi dock börjat prata om gränssnitt, dvs en sorts digitala fönster som ger oss access till olika delar av den digitala sfären och som paketerar det digitala kaoset åt oss på ett begripligt och användbart sätt. Den digitala världen är ju ständigt tillgänglig, bara vi har en browser, ett socialt media eller en sökmotor till hands.

Och det är just i den här skarven, där våra sinnen möter allt det som finns tillgängligt digitalt, som kampen om internet utspelar sig. Kampen om internet är kampen om hur gränssnittet mot det digitala formuleras – och vem som formulerar det bäst.

Ända sedan vilda nätwestern på 90-talet har olika aktörer försökt ta position som det viktigaste gränssnittet. Först ut med stora ambitioner var alla olika internetportaler. Ni kanske minns Passagen, Spray, Yahoo och MSN? De var på rätt ställe där i skarven, kan man säga, men de visste inte riktigt vad de skulle göra där mer än att sammanfatta nyheter och erbjuda email och nätdejting. Idag står kampen framför allt mellan två giganter som tolkar internet – och därmed formuleringen av gränssnittet – på två ganska skilda sätt: Google och Facebook. Det är två giganter som inte bara vill vara ett gränssnitt utan också gör anspråk på att vara ett meta-internet ovanpå basnätet.

Googles utgångspunkt är att internet är en stor osorterad källa av information och därför är Googles formulering av gränssnittet mellan människa och internet en sökmotor. För att kunna ta del av den digitala sfären behöver vi kunna söka oss runt i den, efter det vi vill ta del av, och till det behöver vi ett gränssnitt som möjliggör sökande.

Facebooks utgångspunkt är att internet är en massa människor och därför är Facebooks formulering av gränssnittet mellan människa och internet ett socialt nätverk. För att kunna göra något i den digitala sfären behöver vi digitala profiler som interagerar med andra digitala profiler och till det behöver vi en social plattform som ger oss möjlighet att översätta våra fysiska jag till digitala jag.

Jag tror knappast att vare sig Google-grabbarna eller Zuckerberg resonerade så här när de skapade sina gränssnitt (de skapade var sin onlinetjänst, som de ansåg saknades på nätet). Icke desto mindre har Googles och Facebooks internetherravälde nu kommit så lång att kampen om internet kan sägas stå mellan sök och social sammankoppling – och därmed om vilken av dessa funktioner som är viktigast för oss användare. Kampen står också mellan vilket av dessa gränssnitt går att omsätta i pengar på bästa sätt.

Naturligtvis behöver vi användare både ett sökgränssnitt och ett socialt gränssnitt mot nätet, men både Facebook och Google gör anspråk på att vara det främsta gränssnittet, default-gränssnittet, som är det första vi användare öppnar när vi går ut på nätet. Den som lyckas vara det för användaren viktigaste gränssnittet får sannolikt en fördel i att andra tjänster vill koppla ihop sig med just det gränssnittet, och som jag har diskuterade i inlägget ”Är Facebooks affärsmodell att vara ett meta-internet?” på min egen blogg Junkurian View så kan det innebära en annan typ av affärsmöjligheter än bara annonsförsäljning (som ju i slutändan är en ganska begränsad guldgruva).

Själv tror jag att Facebook har fördel mot Google i att vara det viktigaste gränssnittet, även om Google än så länge är större, mer etablerat och lönsammare. Jag tror att ett socialt gränssnitt är viktigare för människor än ett sökgränssnitt. Människor är i grund och botten sociala varelser som först ser till sin plats i gruppen de lever i och sedan kanske söker något annat utanför gruppen. Det sociala nätverket är också den kanske främsta källan för information för de flesta människor och vi ser redan idag tecken i olika studier på att folk ger upp nyhetsläsning och informationssökning på nätet till förmån för det allmänna kommunikationsflöde de tar del av på Facebook och som bland all social kuriosa också innehåller t ex vidareförmedlade nyheter. Dessutom har Google lanserat Google+ – ett socialt nätverk – medan Facebook inte lanserat någon sökmotor, så frågan är om inte även Google inser att den sociala plattformen är extremt central för att positionera sig som människors defaultgränssnitt mot nätet? Vem som vinner kampen lär vi få se vart efter digitaliseringen skenar iväg.

Jag är tillbaka i kylan efter två soliga veckor i Thailand. Jag vet inte hur många gånger jag varit i Thailand nu – jag älskar landet, människorna, värmen och maten. Att vara charterresenär där känns rätt; det fungerar bra och man får uppleva en genuin kultur utan att tvingas delta i grisfester eller Bamse-klubbar.

Allt är hur bra som helst tills jag ligger där på massagebritsen omgiven av orkidéer och avkopplande thaimusik…

och det visar sig att min massös lever under slavförhållanden med en minimilön som hon skickar till sin vän som tar hand om hennes förståndshandikappade son. Nu känns det inte så rätt längre… Ja, jag vet att utan de få bath som jag betalar för denna spabehandling skulle hon ha ännu mindre att leva av. Men ändå, är det här ok? Imperialismturismen känns sådär när man stirrar sanningen i en ledsen kvinnas vitöga och inser att ”farang” är inget man vill vara. Farang är thailändarnas ord för oss vithyade västlänningar. Farangen lever gott på deras lott. Svenska kronor räcker och blir över mot thailändarens bath.

Och när skymningen faller över undersköna gröna öar min sista kväll och sångerskan som underhåller på restaurangen bränner av en ABBA-medley – då känns inte Thailand varken så unikt eller rätt längre. Det är verkligen olidligt men jag och min familj är en del av en urtypisk mångårig tradition – svenskar som reser till varmare breddgrader för att likt Stig Helmer inte söka nya kulturella upplevelser utan lätthet och svenskt kaffe på grisfesten.

Tips: Läs (eller läs om) Milan Kunderas Varats olidliga lätthet

Brukar ni gå ut och äta lunch? Eller tillhör ni den grupp människor som hoppar över lunchen eller i bästa fall äter en skrivbordslunch? Jag sitter tyvärr ofta kvar framför datorn med en tallrik yoghurt när kollegorna går ut för att äta tillsammans…

Häromdagen fick jag bryta mina asociala lunchvanor när jag under fältarbete i Holland blev inbjuden att äta lunch med

vår samarbetspartner. Alla medarbetare på kontoret åt nämligen lunch tillsammans under högljudda diskussioner och skratt. Alla åt också samma lunchmat – grovt bröd med olika sorters pålägg där det absolut mest populära var glass-strössel i olika smaker! Choklad, vanilj, apelsin, tutti-frutti… Det kändes märkligt att hälla strössel på en macka, men jag provade och njöt av både mackan och det trevliga lunchsällskapet! 

När julen nalkas tänker jag att glass-strösslet på de grova mackorna såg ut som de första snöflingorna på marken. Jag håller tummarna för att riktiga snöflingor ska falla ner från himlen under julhelgen som glass-strössel på en holländsk lunchmacka!

God Jul och Gott Nytt År!

Under Augurs för tillfället pågående studie för Ericsson, ”The Game Changers – How Digitally Producing Individuals Are Reshaping Business Making” (håll med om att den titeln skulle platsa i managementlitteratursektionen på vilken flygplatsbokhandel som helst!), har villkoret för att existera i den digitala sfären och digitala kulturen blivit väldigt tydligt: För att vara någon måste du hela tiden producera innehåll och dela med dig av det ute på webben.

I den gamla hederliga biofysiska världen är du ju din klump av skelett, kött och blod, som stressar runt mellan hem och jobb och dagis och mataffär och stöter på andra klumpar av skelett, kött och blod som du interagerar med på olika sätt. Genom din biologiska och fysiska kropp finns du till, per automatik, och är tack vare den kroppen berättigad en existens på planeten, i samhället och i kulturen.

I den digitala sfären finns ingen automatisk existens. I den digitala sfären måste existensen skapas aktivt och underhållas aktivt, annars tynar den bort snabbare än du hinner googla ditt eget namn. Därav alla dessa bloggar, alla dessa sociala medier, allt detta ”outande” av mer eller mindre privata angelägenheter på Facebook och Twitter. Det handlar om att existera. Att posta på Fejan om ostmackan du just åt, gulliga bilder på dina katter eller en playlist du satt ihop på Spotify är den digitala sfärens motsvarighet till att äta i den fysiska: Du ger näring åt din existens. Och det räcker inte med att lägga upp en bild en gång, för liksom du inte överlever på en enda måltid i den biofysiska världen överlever du inte i det digitala nätverket om du inte konstant fyller på din digitala existens med någonting om dig själv. Den digitala sfären består av bitar och åter bitar av information och för att vara med bland alla de bitarna av information som utgör internet måste du tillföra dina egna bitar av information. Ingen annan kommer att göra det åt dig (om du inte heter Barack Obama eller Lady Gaga och har 153 twittrande PR-konsulter till ditt förfogande).

Det är möjligt att den biofysiska tillvaron någon gång framöver kommer att speglas automatiskt i det digitala – och att dessa två sfärer till och med kommer att vara sammankopplade i någon form av digitaliserad biofysisk entitet – och att det då kommer en tid när du inte längre aktivt behöver skapa din digitala existens, men just nu är du (illa) tvungen att vara aktiv om du vill vara med. Därför är bloggar och Facebook och Twitter och YouTube extremt viktiga kanaler just nu ty de möjliggör den digitala existensen på ett enkelt sätt för alla. Och just därför är de sociala medierna varken flugor eller trender som kommer tappa i popularitet när ”folk har tröttnat” (som en del vill göra gällande); de spelar ju på en av människans viktigaste ursprungliga drivkrafter – att existera och att överleva.

Så medan vi alla har ett givet existensberättigande i den biofysiska världen är det idag ändå ganska enkelt att nära en existens även i den digitala sfären. De mest intressanta individerna i den digitala sfären är dock de som tar mer aktiv kontroll över sin digitala existens än att nöja sig med att vara en Facebook Friend bland alla andra. Och det är bland annat det som studien som nämns här i inledningen tittat på: Individer som producerar digitalt och därmed inte bara existerar utan också påverkar och formar den digitala sfären och därmed i förlängningen också den biofysiska världen. De digitalt producerande individerna har förstått existensvillkoren i den digitala sfären och skapar och delar med sig av intressant innehåll till det digitala nätverket för glatta livet. Och plötsligt reser de sig upp från sin kanske mindre betydelsefulla existens i den biofysiska världen och blir viktiga i den digitala och får därmed kraft att stöpa om kultur, marknader och företagande på ett sätt som traditionalisterna (tänk t ex skivbolagsdirektörer, mediemoguler och politiker) i den biofysiska världen betraktar med skräck i ögonen. De där klumparna av skelett, kött och blod som tidigare existerade för att de konsumerade producerar nu aktivt och kan därför inte längre kontrolleras.

Och därmed förändras spelet.

Till sist: Följ gärna bland annat diskussionen om hur det digitala förändrar villkoren för företagande och konsumtion på min privata blogg The Junkurian View. Ett och annat inlägg därifrån kommer postas här på Augurs blogg, men inte alla.