Här är alla VI med Usain Bolt, Shelly-Ann Frazer, Asafa Powell, Sherome Stewart, Veronica Campell, med flera. Hela landet stannar upp när de tävlar. Det finns möjlighet att följa ikonerna överallt, visserligen med varierande bildkvalitet. I butiker står folk framför små haltande TV-apparater från 70-talet med konstanta bildstörningar. I skolorna trycker alla som inte har sommarlov in sig i lärarrummen där TVn står. På en strand utanför Kingston pressar så många som möjligt in sig i en fallfärdig byggnad, tillika bar, med TV-apparat. Och massvis med folk och bilister (som parkerat mitt på gatan) följer tävlingarna via moderna storbildsskärmar på samlingsplatser utomhus. Det blir hetsig stämning innan loppen. En oinvigd skulle kunna tro att folk är osams. Sen när heaten drar igång exploderar allas känslor. De kan inte stå still. Hoppar upp och ner. På varandra. Kvinnorna skriker så det slår lock för öronen. Iiiaaa!!!!! Segervrål. Segertecken. Segergarv.

Stoltheten strålar ur folkets ögon, precis som den heta solen i bastuvarma Kingston. Yeah man, we’re the best…och sen ett stort kaxigt leende som smittar. Härligt med människor som har självförtroende och inte gör ett smack för att dölja det, utan att väcka något annat än sympati.

Vi har världens mest fantastiska jobb! Förra veckan träffade vi nomader i nordvästra Kenya så nu vet vi allt om priset på kameler

Ajiboye bor i Ikaram som ligger 7 timmars våldsam bilfärd från Lagos. Han har pluggat Business Administration på universitetet men har oerhört svårt att hitta något jobb. Det finns helt enkelt inte några företag som har behov av marknadsförare här. På 60- och 70-talen blomstrade regionen, men när oljan upptäcktes fokuserades alla investeringar ensidigt till utvinning av det svarta guldet. Industrier och företag ute i landet förföll och befolkningen blev allt fattigare medan oljebolag och regeringar tjänade ofattbara summor. Det berättas många historier om det enorma slöseriet med pengar: en minister lät skicka ett privat jetplan till England för att hämta en speciell juice som hans son ville ha men som inte gick att få tag på i Nigeria.

Många ungdomar ger upp och flyttar till storstäderna där konkurrensen om jobb är stentuff. Istället för drömjobbet måste de livnära sig på att sälja varor på gatorna.  De bor hos släktingar som enligt traditionen och kulturen helt enkelt måste ta emot dem, även om det blir oerhört trångt när alla som flyttar in till städerna söker tak över huvudet. 

Att arbeta med jordbruk är inget alternativ för välutbildade ungdomar, även om man faktiskt kan tjäna bra med pengar på att odla cassava, majs eller jams i hembyn. Arbetet är inte mekaniserat utan sker fortfarande med hacka och spade. ”You get old very fast” menar Ajiboye som hellre chansar på att hitta ett jobb i Lagos än väljer ett prestigelöst slitgöra på fälten.

I afrikanska småbyar måste man vara mångsysslare för att överleva. Bright har en liten kiosk vid den stekheta och dammiga byvägen där han säljer vatten, laddar mobilbatterier och erbjuder kontantkort till mobiltelefoner, är barberare, frisör och handlar med guld. Han köper guldkorn från guldletare som olagligt vaskar fram guldet på mark som inte tillhör dem. Han ringer regelbundet sin uppköpare i Kumasi och tar reda på guldpriserna så att han inte betalar guldletarna för lite, för då säljer de sitt guld till någon annan, eller för mycket, för då går han med förlust. Han betalar också guldletarna en slant om de ringer och ber om förskott eftersom det förstärker relationerna och säkerställer att just han får köpa deras guld. Det går bra för Bright som har köpt en högstatus mobil med kamera, radio och mp3 och lyssnar till gospelmusik innan han somnar. Han har investerat i en egen generator (för att kunna sälja kalla drycker och visa filmer på TV) och kan han slösa med mobilbatterierna eftersom han laddar närhelst han behöver. Andra snålar eftersom det kostar dem 1 Ghana Cedi (ca 5 kronor) att ladda mobilen,
vilket är mycket pengar när en hel dag i gruvan – om man jobbar åt ett företag – ger 5 Cedis.

Efter en lång och bastuvarm dag i en avlägsen by i Ghana drar molnen plötsligt ihop sig. Vi har just avslutat intervjuerna med bybor och känner några regndroppar.  Men innan vi förstår vad som håller på att hända börjar det storma och grenar, skräp, tygstycken, stolar och allt annat löst far omkring medan regnet öser ner och driver oss in i bilen.

Vattenmassorna gör snabbt den smala och otroligt gropiga vägen till en lervälling, men vi har en 4WD och tar oss målmedvetet, men långsamt framåt på vår 3-timmarsfärd mot Kumasi, där vi bor. Efter några kilometer i häftigt regn och mörker är det stopp. Ett jätteträd har fallit över vägen och det är helt omöjligt att ta sig fram. Det kommer att ta tid innan trädet kan sågas upp och vi är hungriga och trötta. Som tur är finns en alternativ väg som visserligen är längre, men vi testar. Hellre det än att sitta i regnet i bilen och vänta på att någon – kanske – tar hand om trädet. Omvägen är om möjligt ännu gropigare, men farbar – ända tills ännu ett jätteträd stoppar oss. Alex och Edward ger sig ut i mörkret och regnet för att hämta hjälp, och efter någon timme är de tillbaka med två män med en enorm motorsåg som långsamt styckar upp trädet i bitar som vi kan rulla undan. Färden fortsätter och vid 2-tiden på morgonen når vi hotellet, trötta men glada att vi slapp sitta i bilen hela natten.

Augur har genomfört en studie i Indonesien, Sydafrika och Rwanda med syfte att ge insikter om drivkrafter, barriärer och utvecklingsmöjligheter kopplat till internet. Bakgrunden är att ny, billigare teknologi skapar möjligheter att tillhandahålla internet åt alla, vilket kan bidra till att minska den digitala klyfta som bland annat uppstått som en följd av att det varit kostsamt att tillhandahålla infrastruktur för information och kommunikation i avlägsna byar. 

En sammanfattning av studien finns här.