Jag är tillbaka i kylan efter två soliga veckor i Thailand. Jag vet inte hur många gånger jag varit i Thailand nu – jag älskar landet, människorna, värmen och maten. Att vara charterresenär där känns rätt; det fungerar bra och man får uppleva en genuin kultur utan att tvingas delta i grisfester eller Bamse-klubbar.
Allt är hur bra som helst tills jag ligger där på massagebritsen omgiven av orkidéer och avkopplande thaimusik…
och det visar sig att min massös lever under slavförhållanden med en minimilön som hon skickar till sin vän som tar hand om hennes förståndshandikappade son. Nu känns det inte så rätt längre… Ja, jag vet att utan de få bath som jag betalar för denna spabehandling skulle hon ha ännu mindre att leva av. Men ändå, är det här ok? Imperialismturismen känns sådär när man stirrar sanningen i en ledsen kvinnas vitöga och inser att ”farang” är inget man vill vara. Farang är thailändarnas ord för oss vithyade västlänningar. Farangen lever gott på deras lott. Svenska kronor räcker och blir över mot thailändarens bath.
Och när skymningen faller över undersköna gröna öar min sista kväll och sångerskan som underhåller på restaurangen bränner av en ABBA-medley – då känns inte Thailand varken så unikt eller rätt längre. Det är verkligen olidligt men jag och min familj är en del av en urtypisk mångårig tradition – svenskar som reser till varmare breddgrader för att likt Stig Helmer inte söka nya kulturella upplevelser utan lätthet och svenskt kaffe på grisfesten.
Tips: Läs (eller läs om) Milan Kunderas Varats olidliga lätthet